En solig vårdag

Idag kändes det som första riktiga vårdagen. Strålande sol, klarblå himmel, fåglarna kvittrade i kapp i träden, duvorna kuttrade och själv började jag känna mig bättre efter en vecka med världens värsta maginfluensa i familjen. Har fortfarande ingen matlust och blir lätt illamående men febern är borta och jag darrar inte och kallsvettas så fort jag skall göra något längre. Så nu kändes det som ett riktigt toppenläge för en lugn vårpromenad i solen med hundarna. Nyduschad och med rena kläder för jag skulle iväg och handla när jag gått promenaden med hundarna. Efter en del dividerande med mig själv kom jag fram till att jag inte orkade släpa på några koppel så jag bestämde mig för att bara ta med 4 stycken. Valet föll på Hexan (för hon följer mig överallt och sticker aldrig), Sinner (lugn och cool och strosar mest runt och luktar på blommorna och pinkar lite revir), Flicka ( ställer aldrig till bekymmer och vankar mest i knävecken på mig, för korkad för att hitta på något, hmm trodde jag) och så Gertrud (oerhört energisk och med massor av spring i benen, men det springet gör hon alltid inom en 25 meters-radie från mig).  En perfekt samling alltså. :/ Allt börjar bra när vi vandrar igenom skogen på baksidan över backen och ner mot fälten på andra sidan. Jag känner mig nöjd och glad och studerar mina fantastiska hundar, lite lagom kennelblind i det ögonblicket. Fortsätter på grusvägen – okej den var kanske mer lerig än grusig än så länge, men om man trippar lite fram och tillbaka så klarar man skorna från den värsta sörjan – och ut mellan fälten. Njuter av solen och vårkänslorna och friden på landet och tänker att jag aldrig någonsin skulle kunna klämma in mig i en lägenhet i stan igen. Precis du så svoschar det till bredvid mig och det känns som om någon daskar till mig på baksidan av låren med en genomvåt handduk eller nåt, Hexan fortsätter förbi som en kanonkula, precis dyngsur efter ett dopp i ett djupare lerigt dike. Mina rena, torra kläder är ett minne blott och man vaknar snabbt upp till verkligheten. Ser ”krokodilen” plöja genom snåren en bit längre fram med lervattnet stänkande omkring sig. Ser nästan ut som om hon skrattar med mungiporna uppdragna och ett belåtet uttryck i ansiktet. Vi fortsätter hemåt och vänder upp på vägen hemåt skogsbacken igen.   På vägen dit hänger Flicka mycket riktigt i knävecken flåsande och pustande. Jag stannar, tänder en cigarett och beundrar utsikten lite. Så vänder jag på huvudet och tittar ut på en av de större åkrarna, långt bort står två cementrör ståtande, och halvvägs dit får jag se Flicka i full karriär med de andra i hasorna. Var i helsike kom den orken ifrån, hon som knappt orkade gå hem igen? Jag ropar in dem vilket brukar ha ögonblicklig effekt pga återkommande förstärkning med godbitar vid just inkallning, men icke denna gång förstås. Trots ivrigt hojtande så vred inte Flicka på huvudet ens. Och de andra tycker ju livet är toppen med en galopp över fälten. Det var bara att ge sig av i full karriär och galoppera ifatt rymlingen, som antagligen för första gången i sitt liv jagade rådjur, som i själva verket då var två stillastående cementrör.  Jösses, det är ganska bekvämt med dessa korkade hundar ibland, men såna här gånger undrar man vad som rör sig i huvudet på dem.Genomsvettig, pustande och flåsande som ett lokomotiv kom jag ikapp dem, och arg som ett bi.  Inte kunde jag skälla på henne heller, för det första fick jag inte fram ett ljud pga andningssvårigheterna och för det andra så ser hon så obetalbar ut med håret på ända på huvudet och med sitt speciella uttryck.Min lugna vårpromenad med fyra lugna hundar blev en helt annan upplevelse än vad jag räknat med, genomsvettig, helt ledbruten, andfådd, smutsig, blöt och med leran klafsande om skorna kom vi till slut hem.Nu sitter jag här med en kopp te och funderar på om det inte skulle vara rätt bekvämt med en lägenhet i stan och bara en eller ett par hundar. Jag känner att kennelblindheten är helt försvunnen och den nakna sanningen är fullkomligt klar för min del.  Men åtminstone fyra hundar är helt utslagna och sover mätta och belåtna. Jo de andra sover också och är mätta och säkert belåtna också men inte lika mycket som frihetsutövarna. Jag skall kompensera de andra imorgon, om jag orkar.  Känner att detta var lite mycket att börja med efter magsjukan. Men massor av frisk luft har jag fått åtminstone.  

Lite roliga nyheter

Joey har varit på turne med matte Sussa och deltagit på Republikens hund. En tävling för alla BIR och BIM-hundar under året. Joey var kvar i konkurrensen ganska länge men blev till slut slagen av en bostonterrier som vann hela galan. Vi tyckte det var jättebra jobbat när man är ung och tappat så mycket päls.  Extra roligt var det ju att domaren var Karl-Erik Johansson, som ju är ganska välbekant med nufflorna. Han var ju bl a en av domarna på 2007 års GoldCup i Danmark. Inside information har vi fått också, enligt dessa källor lär domaren tycka att Joeys enda fel var en aning kort svans samt att han hade lite mycket midja för dagen. Kort svans, ja det kan man inte fixa till, egentligen så beror det ju på att han har lite kort kors så det får han leva med. Men pälsen den kommer ju att växa ut igen så att han inte ser ut att ha så mkt midja.  Nu får vi hoppas att t ex Karl-Erik Johansson får lite domaruppdrag norröver.  
 

Den kalla verkligheten

Har hunnit smälta eländet i några dagar nu och känner mig mogen att skriva ner lite grann. I veckan skulle jag iväg och posta brevet till Sussa med kattens p-piller, resultatet lika med noll.  Röda Faran bestämde sig för att sluta ladda. Så fort jag stannade bilen så lade den av, jag hann inte ens till en brevlåda. Till slut när jag stått ett bra tag och ringt otaliga samtal, ja då provar jag att starta igen och då hade den samlat lite ström tillräckligt för att gå igång, så det var bara att försöka ta sig hem fortast möjligt utan fungerande instrument och med en ilsket lysande röd varningslampa för laddningen i ögonvrån.  Jag blir så himla trött, varför får bilarna för sig att krångla jämt när det är nåt viktigt på gång. På måndag åker i alla fall Röda Faran in på verkstad. Hoppas bara att det inte är generatorn som gett upp utan att det är något mindre fel som laddningsrelä eller liknande. Nåväl, bil nr 1 stod redan med en trasig slang till växellådan, simpelt fel visserligen men, det har inte blivit av att köra in den till verkstan heller. Alltså har vi bil nr 3 Johans mercedes sprinter. Vi gav oss iväg med den, skulle bara tanka och så iväg och uträtta flera ärenden, bl a posta det infernaliska brevet. Vi kör in på macken, och konstaterar att dom har diesel på den Jet-macken nu. Jag kliver ur och tankar för 200:- så åker vi vidare. Vi kom bara 300 meter och så börjar bilen hosta och hacka som om döden stod för dörren.  Och dog gjorde den också, vi hann knappt köra ut halvvägs från vägrenen. Där står vi i rusningstrafiken.  Efter mkt dividerande kommer vi fram till att jag trots allt måste ha valt slangen med 95-oktan istället för diesel.  Var så säker på att jag tankat i diesel att jag var tvungen att gå ut och lukta i tanken och då fanns inga tvivel längre.  Försöker ringa alla vi känner, och ingen är hemma.  Till slut är det bara att ge upp och ringa bärgningskåren. Och när dom väl dyker upp, ja då är det beckmörkt ute, vi håller på att frysa ihjäl, tår och fingrar är förvandlade till värkande stela klumpar och vi huttrar och hackar tänder.  Väl hemma igen efter fyra timmar och inga ärenden uträttade, inget brev postat. Idag fick vi låna jättegulliga grannens ena bil för att handla hundmat bl a. Och vad glömmer jag då? Jo brevet.  Det är helt enkelt inte meningen att det skall fram.Förlåt Sussa, jag har verkligen slitit och lidit för att försöka få iväg ditt brev, har förpassat brevet ut i Röda Faran som skall till verkstaden på måndag morgon, så jag kan stoppa det i brevlådan på vägen. Undrar om jag kommer fram till verkstaden????Dags att börja kvällsrasta hundarna nu, tror nästan att det blir en tidig kväll ikväll. Man börjar känna sig rätt sliten.  Och jo förresten Johans bil går att fixa, åtminstone tror alla vi pratat med det.  Jag kommer att få äta upp det här hela livet, men å andra sidan verkar det vara fler som gjort samma sak.  Bl annat en kompis som hade lånat sin chefs bil när han skulle göra något ärende.  Chefen ber honom att tanka fullt innan han lämnar bilen på kvällen, för han skulle iväg morgonen efter. Vår kompis råkade däremot göra precis som jag så det blev bilbärgning tillbaks till firman istället. Chefen jättesur.Jag gör i alla fall aldrig om samma misstag två gånger, så man får väl trösta sig med att det nog inte kommer att hända igen i den här familjen. Den här veckan känns det verkligen som om vi skulle ändra efternamnet till Kaos också  

Tankar efter helgen

Så har man varit på ännu ett årsmöte i Östra. Och det är trist att se att trenden upprepar sig med detta kuppande inom klubben. Sedan de sista perioderna är Östras ekonomi på väg ner i botten, rambudgeten som presenterades för 2008 visade en ”planerad” förlust på ca 17 000. Trots protester valde de ihopsamlade att godkänna rambudgeten. Jag kan inte fatta att en hel klunga människor beslutar sig för att driva igenom sina önskemål på personval och annat på bekostnad av klubben. Medlemsantalet rasar, valpregistreringarna är rekordlåga. Allting är på väg käpprätt åt —- med klubben. Man skulle kunna skriva en hel avhandling om allt som misskötts, men vad hjälper det. Ingen av dem är över huvud taget mottagliga ens för konstruktiv kritik. Tyvärr blir det klubben och i förlängningen rasen som blir lidande när ett antal människor bestämmer sig för att klia varandras ryggar ett tag. Jag förstår inte hur en del personer kan låta sina personliga önskemål gå före vad som är bäst för den ras vi alla älskar. Men så är det.Och en sak är säker, en ordförande bör inte sitta på alltför många stolar samtidigt, det är SNK ett tydligt exempel på. Det positiva är väl att alla små osämjor som pyrt lite här och där verkar ha slocknat ut alldeles och alla är rörande eniga om att nu om någon gång är vi tvungna att samarbeta för att rädda klubben. Så förutom en handfull människor verkar det som att vi uppfödare inom rasen är på väldigt god nivå och eniga med varandra. Det är en positiv stämning och applåder och gratulationer på utställningar, ja förutom den där handfullen då. 

Ett påfrestande dygn

Tidigt onsdag morgon skulle jag skjutsa min mamma med make till flyget. Tisdag kväll blev det i vanlig ordning sent, rent av mkt sent så jag vågade helt enkelt inte gå och lägga mig av rädsla för att jag inte skulle vakna i tid. Tidigare på tisdagen hade jag också lovat att följa med en god vän och valpköpare till veterinären med hunden på onsdag eftermiddag. Nåväl, onsdag morgon klockan 05.00 satt jag i bilen och väntade hos mamma. Och i vanlig ordning ;o) var hon inte klar att åka förrän en halvtimme senare.  Och iväg bar det till Arlanda för att släppa av dem. Som pensionärer har dom förmånen att kunna åka till huset i Marbella, som nu, från februari till någon gång i maj. Dom lämnar alltså trista gråa regniga Sverige för att lata sig och ha det varmt och skönt 3 långa månader )) Men har man arbetat och slitit hårt i hela sitt liv så är det väl unt att kunna göra sådant och ha det bra när man blir gammal.Nåväl, trött och mkt sliten började jag återfärden hem igen, och sista biten var jag så otäckt trött att jag höll på att somna hela tiden. Man håller på med allt möjligt för att hålla sig vaken, byter skiva i stereon stup i ett, dricker lite vatten, tar en cigarett, försöker koncentrera sig på trafiken, dricker mer vatten, funderar på ”allt att göra” – listan hemma. Ringer hem för att be Sandra ge Verner frukosten. Ingen svarar eftersom dom fortfarande sover, Verner får nog vänta med frukosten. Till slut när jag äntligen parkerade bilen på garageuppfarten ja då hörde jag något på radion som dom skulle ta upp direkt efter nyheterna. Beslöt att sitta kvar i bilen en stund för att höra på det intressanta som jag nu inte ens kommer ihåg vad det gällde. Hörde början på nyheterna och sedan minns jag inte mer än att jag vaknade nästan 30 minuter senare. Släpar mig ini huset, gullar lite med hundarna, matar Verner, och gör så mkt som 30 minuters ofrivillig sömn i bilen gett styrkan till. Jag orkade inte ens äta frukost trots att jag började känna mig hungrig. Sedan gled jag in i ett medvetslöst tillstånd tills det var dags att kravla sig upp ur sängen och göra sig i ordning för färd till Strömsholm med Anetthe.Saken var den att Zaphira (syster till Sluggo) haft urinvägsinfektion. Förmodligen har hon gått med den rätt så länge, eftersom hon kissat inne ända sedan valptiden, hon kan ha varit ute och kissat och bara en halvtimme senare kan hon ha pinkat inne igen.Det är ju ganska normalt att speciellt tikvalpar har lättare vaginit och ibland även urinvägsinfektioner som läker ut av sig själva eller enbart med behandling av c-vitamin eller äppelcidervinäger som gör urinen mer sur och otrevlig för bakterierna. Men ibland som på Zaphira så räcker inte hemmabehandling utan insats med antibiotika krävs. Hon behandlades med en kur antibiotika och besvären med kissandet försvann, allt verkade bra. För säkerhets skull tog Anetthes mamma ett urinprov på Zaphira en vecka efter behandlingen som skickades med en god vän som jobbar på djurkliniken. Provet visar till vår stora förvåning stor tillväxt av bakterier och struvitkristaller.Genom kontakter fick Zaphira nu en akuttid för kontroll, ultraljud av blåsa, urinvägar och njurar mm.  Vi var där 13.30, klockan 17.30 hade vi fortfarande inte kommit in till veterinär pga flera andra akutfall. Nu vill jag lova att hungern och sömnbristen började göra sig påminda. Kommer fram till att det snart är 24 timmar sedan jag åt sist.  Och att det förutom de två timmarnas sömn när jag kom hem och de tretti minuterna i bilen är över 36 timmar sedan jag sov sist. Inte undra på att man börjar känna sig minst sagt skakig. Efter diskussion med receptionisten om att nu ger vi snart upp – som förbarmade sig över mig och gav mig ett äpple – fick vi veta att det snart var vår tur. Det hade vi visserligen hört för två timmar sedan också, men bestämde oss för att vänta en stund till. Äpplet var grönt och så där surt som bara äpplen kan vara, och det förbättrade inte hungerskänslorna speciellt. Ingen mottagning på mobilen så jag gick ut för att ringa hem och be Sandra mata hundarna då detta verkade dra ut på tiden. Precis då ropade dom in oss, så jag fick avsluta mitt i samtalet och rusa in igen och hoppas att Sandra fick med sig alla instruktioner.Väl inne gick alla undersökningar fort, ultraljud visade en mkt fin urinblåsa, urinvägar samt fullt utvecklade och fungerande njurar, fin livmoder mm. Allt var med andra ord väl. Nytt urinprov togs direkt från blåsan för en odling.  Detta prov kommer nog att visa att antibiotikakuren fungerat och att orsaken till bakterierna i det första provet var den vaginit som hon hade fortfarande. Lite hysteriskt att åka in med detta alltså, men å andra sidan kan man nu slappna av helt och verkligen veta att hon inte bara är kvitt urinvägsinfektionen utan dessutom inte har några problem med njurar eller andra organ, inga problem med livmodern pga urinvägsinfektionen. mm. Så var 4 timmars väntan och 20 minuters undersökning värd 2550:- då?  Jo det är det. Men man kan ändå inte låta bli att tycka att priset är något högt ändå med tanke på den lila insats som gjordes.  Ett ultraljud för dräktighet tar betydligt längre tid och kostar ca 700:-  men vi får istället vara tacksamma för att dessa undersökningsmöjligheter finns när och om man verkligen behöver dem.Så var det då bara att skjutsa hem Zaphira och Anetthe, fortsätta hemåt för att börja laga middagen som var planerad till 16.00 ca. Men det spelar ingen roll hur mkt vi än försöker planera, det händer alltid något som gör att kaoskänslan står på tröskeln. Men somnade tidigt gjorde jag och sov i ett sträck, så gott som medvetslös, till klockan 06.30 imorse.  Tack och lov för Sandra som faktiskt hade fått med sig alla instruktioner om matning, samt också tog hand om och rastade alla hundarna när jag somnat. ))Ja nu är det bara att sätta igång med allting som blivit försenat pga gårdagen som t ex fixandet av valplådan till Hexan. )) Frågan är varför man håller på med detta trots allt besvär, den frågan kom från en person igår, med påståendet att jag beklagade mig för att få medömkan och medkänsla och undrade varför jag över huvud taget höll på med uppfödning när jag skrivit i bloggen att det var så mkt bekymmer och bara beklagade mig.Tja, varför??? Varför har man hund? Varför blir man hunduppfödare? Varför skaffar man barn? Varför har en del dyra bilintressen? Varför slet man själv med häst och hästägande och att jobba i stall och på ridskolor? Varför har man ett arbete som sliter livet ur en?  Svaret är kanske att det inte bara är dåligt. Det är väl ganska självklart att det är mkt jobb med barn, hundar, hästar och så mkt annat i livet, men de positiva sidorna är ju så många fler. Man älskar helt enkelt sina barn, sina djur och det jobb man gör, och dom man älskar kan man försaka allt för. Bekvämlighet, ekonomi, tid ja allting. Så självklart vill jag att ni som läser den här bloggen och som under perioder tycker att det blir en del klagomål, försöker se den lilla ironin och humorn bakom en del av inläggen. Mycket av det jag skriver om blir naturligtvis om allt som händer här på kenneln och jag skriver ofta ur någon av hundarnas synvinklar när de hittat på något.  Vilket direkt påminner mig om att Olympia tog med sig Gertrud på en icke av oss godkänd utflykt när jag satt på Strömsholm med Anetthe och Zaphira. Får se om jag hinner göra ett litet kåseri från Gertruds synvinkel.Önskar er alla en underbar dag. Man ser genast allting mer positivt när man är mätt och utvilad ;o))) 

Hej hopp

Ännu en ny blogg, men den här är jag nöjd med tror jag.  Råkade snubbla över Word Press och upptäckte allt man kan göra med bloggen, så här är jag nu.  Orkar nog inte sitta och föra över inläggen och bilderna från den gamla bloggen. Nej, det får bli en länk från gamla bloggarna hit.
Sleeping Beauty, Hexan sover djupt, 4 veckor gammal.