Gertrud

Igår var det med sorg i hjärtat vi sade adjö till Gertrud eller egentligen borde det vara ”På återseende”, för vi kommer ju att träffa henne relativt ofta ändå. Men det blir ändå fruktansvärt tomt härhemma utan henne. En virvelvind är hon, men faktiskt go och trevlig. Alla hundarna har varit ovanligt stillsamma idag, det verkar som om de också är lite påverkade av saknaden efter Gertrud. Om det verkligen är så eller om de känner att jag är mer dämpad och ledsen det skall jag låta vara osagt. Men vi har i alla fall märkt av en stor skillnad. Gertrud har flyttat hem till Kristina med familj och en hel flock med leonberger, och rapporterna därifrån idag känns väldigt lugnande. Gertrud har funnit sig fullkomligt väl tillrätta bland lejon och cocker spaniel, glad och trygg och lekfull.  Dessutom fick hon uppleva snö igen och det var nog väldigt uppskattat. Även om det är tomt och tyst härhemma utan Gertrud så känns det väldigt bra att veta att hon är glad och nöjd och hemmastadd i sin nya familj.Många nya historier om Gertrud och hennes nya flock kommer ni nog att få läsa om på bloggen Kristina, vi önskar er all lycka till i framtiden och i synnerhet på utställningen imorgon. Vi håller alla tummar och tår och tassar här. Hoppas verkligen att hon tar det bra, så hon får lite mjukträning inför Lilla Stockholm  Och tack för alla presenter, blommor mm, det är nästan för mycket, men jag är jätteglad över allting. Jag hoppas den jättefina orkide’n skall överleva någon vecka i alla fall.  Skratta nu inte alla ni andra som känner till vilket hårt och traumatiskt liv mina växter lever, den korta tid de får hos oss.  Jag skall verkligen kämpa för att rädda livet på den här jättefina blomman. Fast i mitt minne stiger helt plötsligt fram en minnesbild av en annan orkide som jag fick från den  styrelsen i den lokala hundklubben för lång och trogen tjänst. Oj, oj, ja det räcker väl med att säga att det är ett lite mer sorgesamt minne. Alltså hur det gick med orkiden, det var en sådan orkide som vem som helst skulle klara, den behövde knappt vatten eller omvårdnad alls.  Tyvärr så stämde inte beskrivningen med verkligheten. Nåväl jag är som sagt jätteglad för den nya orkiden med kruka och tulpanerna och pingstliljorna och det fina hundtäcket, och filten och allt annat smått och gott. Tack för trevligt sällskap hela kvällen också. 
Men jag har ju för 17 glömt att berätta att vi besiktade om ”Röda Faran” förra fredagen. Det var ju också en upplevelse, efter att jag hämtat bilen på bilverkstaden så upptäckte jag att det puttrade lite mer än vanligt om avgasröret. Jag sade till Johan hemma innan vi susade iväg till besiktningen: Du jag tror det är hål i avgasröret.  Och då sade Johan att: -Ja du får väl hoppas att dom inte hör det på besiktningen.Nervös var jag redan innan och det vart ju inte bättre av att Johan sade så där. Och sen var jag också förstås, exakt 15.25 knappar jag in bilnumret på skärmen på bilprovningen. Ombesiktning var till senast 15.30.Vi blir inkallade nästan genast, en äldre lite smågrinig karl fick vi också. Det första han kollade var bromsarna, ni vet dom kör upp bilen på de där rullarna. Handbromsen var okej nu. Han kör ner bilen från rullarna så det skumpar till lite och helt plötsligt rasslar det till under bilen.  Vad tror ni händer?? Jodå naturligtvis. Självklart rent av.  Avgasröret ramlar av, men hänger fortsatt kvar i upphängningen, resten släpar i backen. Ridå!!!!! Den pinsamma synen om hur vi fick in bilen i hallen tänker jag bespara er, eller snarare mig  En sur muttrande karl meckar och donar för att få bort den avbrutna delen av avgasröret.  Sandra och jag står lite försiktigt vid sidan av och försöker irritera så lite som möjligt. När han fått bort avgasröret försöker han öppna skuffen för att lägga in avgasrörsbiten där. Men den var låst, jag högg snabbt tag i avgasröret och slängde in den bak genom passagerardörren i baksätet. Inte för att vara hjälpsam utan för att undvika att han skulle upptäcka att luckan inte bara var låst utan i själva verket gått i baklås.  Konstigt nog gick alla fixade punkter igenom, jag stod lite frågande när jag skulle betala och undrade, -Så du säger inget om avgasröret alltså?  Nej då skrattade han, så dumma är vi inte på besiktningen.  Halleluja, Sandra och jag hoppar in i Röda Faran och susar därifrån med avskedsorden ringande i öronen. ”Se till att fixa det där avgasröret så fort som möjligt”.  Svettiga och något generade susade vi iväg och handlade hundmat mm. Förstår inte varför jag avskyr besiktningar? Gör ni?

~ av lifeofcarebears den mars 15, 2008.