Den kalla verkligheten

Har hunnit smälta eländet i några dagar nu och känner mig mogen att skriva ner lite grann. I veckan skulle jag iväg och posta brevet till Sussa med kattens p-piller, resultatet lika med noll.  Röda Faran bestämde sig för att sluta ladda. Så fort jag stannade bilen så lade den av, jag hann inte ens till en brevlåda. Till slut när jag stått ett bra tag och ringt otaliga samtal, ja då provar jag att starta igen och då hade den samlat lite ström tillräckligt för att gå igång, så det var bara att försöka ta sig hem fortast möjligt utan fungerande instrument och med en ilsket lysande röd varningslampa för laddningen i ögonvrån.  Jag blir så himla trött, varför får bilarna för sig att krångla jämt när det är nåt viktigt på gång. På måndag åker i alla fall Röda Faran in på verkstad. Hoppas bara att det inte är generatorn som gett upp utan att det är något mindre fel som laddningsrelä eller liknande. Nåväl, bil nr 1 stod redan med en trasig slang till växellådan, simpelt fel visserligen men, det har inte blivit av att köra in den till verkstan heller. Alltså har vi bil nr 3 Johans mercedes sprinter. Vi gav oss iväg med den, skulle bara tanka och så iväg och uträtta flera ärenden, bl a posta det infernaliska brevet. Vi kör in på macken, och konstaterar att dom har diesel på den Jet-macken nu. Jag kliver ur och tankar för 200:- så åker vi vidare. Vi kom bara 300 meter och så börjar bilen hosta och hacka som om döden stod för dörren.  Och dog gjorde den också, vi hann knappt köra ut halvvägs från vägrenen. Där står vi i rusningstrafiken.  Efter mkt dividerande kommer vi fram till att jag trots allt måste ha valt slangen med 95-oktan istället för diesel.  Var så säker på att jag tankat i diesel att jag var tvungen att gå ut och lukta i tanken och då fanns inga tvivel längre.  Försöker ringa alla vi känner, och ingen är hemma.  Till slut är det bara att ge upp och ringa bärgningskåren. Och när dom väl dyker upp, ja då är det beckmörkt ute, vi håller på att frysa ihjäl, tår och fingrar är förvandlade till värkande stela klumpar och vi huttrar och hackar tänder.  Väl hemma igen efter fyra timmar och inga ärenden uträttade, inget brev postat. Idag fick vi låna jättegulliga grannens ena bil för att handla hundmat bl a. Och vad glömmer jag då? Jo brevet.  Det är helt enkelt inte meningen att det skall fram.Förlåt Sussa, jag har verkligen slitit och lidit för att försöka få iväg ditt brev, har förpassat brevet ut i Röda Faran som skall till verkstaden på måndag morgon, så jag kan stoppa det i brevlådan på vägen. Undrar om jag kommer fram till verkstaden????Dags att börja kvällsrasta hundarna nu, tror nästan att det blir en tidig kväll ikväll. Man börjar känna sig rätt sliten.  Och jo förresten Johans bil går att fixa, åtminstone tror alla vi pratat med det.  Jag kommer att få äta upp det här hela livet, men å andra sidan verkar det vara fler som gjort samma sak.  Bl annat en kompis som hade lånat sin chefs bil när han skulle göra något ärende.  Chefen ber honom att tanka fullt innan han lämnar bilen på kvällen, för han skulle iväg morgonen efter. Vår kompis råkade däremot göra precis som jag så det blev bilbärgning tillbaks till firman istället. Chefen jättesur.Jag gör i alla fall aldrig om samma misstag två gånger, så man får väl trösta sig med att det nog inte kommer att hända igen i den här familjen. Den här veckan känns det verkligen som om vi skulle ändra efternamnet till Kaos också  

~ av lifeofcarebears den februari 16, 2008.