Ett påfrestande dygn

Tidigt onsdag morgon skulle jag skjutsa min mamma med make till flyget. Tisdag kväll blev det i vanlig ordning sent, rent av mkt sent så jag vågade helt enkelt inte gå och lägga mig av rädsla för att jag inte skulle vakna i tid. Tidigare på tisdagen hade jag också lovat att följa med en god vän och valpköpare till veterinären med hunden på onsdag eftermiddag. Nåväl, onsdag morgon klockan 05.00 satt jag i bilen och väntade hos mamma. Och i vanlig ordning ;o) var hon inte klar att åka förrän en halvtimme senare.  Och iväg bar det till Arlanda för att släppa av dem. Som pensionärer har dom förmånen att kunna åka till huset i Marbella, som nu, från februari till någon gång i maj. Dom lämnar alltså trista gråa regniga Sverige för att lata sig och ha det varmt och skönt 3 långa månader )) Men har man arbetat och slitit hårt i hela sitt liv så är det väl unt att kunna göra sådant och ha det bra när man blir gammal.Nåväl, trött och mkt sliten började jag återfärden hem igen, och sista biten var jag så otäckt trött att jag höll på att somna hela tiden. Man håller på med allt möjligt för att hålla sig vaken, byter skiva i stereon stup i ett, dricker lite vatten, tar en cigarett, försöker koncentrera sig på trafiken, dricker mer vatten, funderar på ”allt att göra” – listan hemma. Ringer hem för att be Sandra ge Verner frukosten. Ingen svarar eftersom dom fortfarande sover, Verner får nog vänta med frukosten. Till slut när jag äntligen parkerade bilen på garageuppfarten ja då hörde jag något på radion som dom skulle ta upp direkt efter nyheterna. Beslöt att sitta kvar i bilen en stund för att höra på det intressanta som jag nu inte ens kommer ihåg vad det gällde. Hörde början på nyheterna och sedan minns jag inte mer än att jag vaknade nästan 30 minuter senare. Släpar mig ini huset, gullar lite med hundarna, matar Verner, och gör så mkt som 30 minuters ofrivillig sömn i bilen gett styrkan till. Jag orkade inte ens äta frukost trots att jag började känna mig hungrig. Sedan gled jag in i ett medvetslöst tillstånd tills det var dags att kravla sig upp ur sängen och göra sig i ordning för färd till Strömsholm med Anetthe.Saken var den att Zaphira (syster till Sluggo) haft urinvägsinfektion. Förmodligen har hon gått med den rätt så länge, eftersom hon kissat inne ända sedan valptiden, hon kan ha varit ute och kissat och bara en halvtimme senare kan hon ha pinkat inne igen.Det är ju ganska normalt att speciellt tikvalpar har lättare vaginit och ibland även urinvägsinfektioner som läker ut av sig själva eller enbart med behandling av c-vitamin eller äppelcidervinäger som gör urinen mer sur och otrevlig för bakterierna. Men ibland som på Zaphira så räcker inte hemmabehandling utan insats med antibiotika krävs. Hon behandlades med en kur antibiotika och besvären med kissandet försvann, allt verkade bra. För säkerhets skull tog Anetthes mamma ett urinprov på Zaphira en vecka efter behandlingen som skickades med en god vän som jobbar på djurkliniken. Provet visar till vår stora förvåning stor tillväxt av bakterier och struvitkristaller.Genom kontakter fick Zaphira nu en akuttid för kontroll, ultraljud av blåsa, urinvägar och njurar mm.  Vi var där 13.30, klockan 17.30 hade vi fortfarande inte kommit in till veterinär pga flera andra akutfall. Nu vill jag lova att hungern och sömnbristen började göra sig påminda. Kommer fram till att det snart är 24 timmar sedan jag åt sist.  Och att det förutom de två timmarnas sömn när jag kom hem och de tretti minuterna i bilen är över 36 timmar sedan jag sov sist. Inte undra på att man börjar känna sig minst sagt skakig. Efter diskussion med receptionisten om att nu ger vi snart upp – som förbarmade sig över mig och gav mig ett äpple – fick vi veta att det snart var vår tur. Det hade vi visserligen hört för två timmar sedan också, men bestämde oss för att vänta en stund till. Äpplet var grönt och så där surt som bara äpplen kan vara, och det förbättrade inte hungerskänslorna speciellt. Ingen mottagning på mobilen så jag gick ut för att ringa hem och be Sandra mata hundarna då detta verkade dra ut på tiden. Precis då ropade dom in oss, så jag fick avsluta mitt i samtalet och rusa in igen och hoppas att Sandra fick med sig alla instruktioner.Väl inne gick alla undersökningar fort, ultraljud visade en mkt fin urinblåsa, urinvägar samt fullt utvecklade och fungerande njurar, fin livmoder mm. Allt var med andra ord väl. Nytt urinprov togs direkt från blåsan för en odling.  Detta prov kommer nog att visa att antibiotikakuren fungerat och att orsaken till bakterierna i det första provet var den vaginit som hon hade fortfarande. Lite hysteriskt att åka in med detta alltså, men å andra sidan kan man nu slappna av helt och verkligen veta att hon inte bara är kvitt urinvägsinfektionen utan dessutom inte har några problem med njurar eller andra organ, inga problem med livmodern pga urinvägsinfektionen. mm. Så var 4 timmars väntan och 20 minuters undersökning värd 2550:- då?  Jo det är det. Men man kan ändå inte låta bli att tycka att priset är något högt ändå med tanke på den lila insats som gjordes.  Ett ultraljud för dräktighet tar betydligt längre tid och kostar ca 700:-  men vi får istället vara tacksamma för att dessa undersökningsmöjligheter finns när och om man verkligen behöver dem.Så var det då bara att skjutsa hem Zaphira och Anetthe, fortsätta hemåt för att börja laga middagen som var planerad till 16.00 ca. Men det spelar ingen roll hur mkt vi än försöker planera, det händer alltid något som gör att kaoskänslan står på tröskeln. Men somnade tidigt gjorde jag och sov i ett sträck, så gott som medvetslös, till klockan 06.30 imorse.  Tack och lov för Sandra som faktiskt hade fått med sig alla instruktioner om matning, samt också tog hand om och rastade alla hundarna när jag somnat. ))Ja nu är det bara att sätta igång med allting som blivit försenat pga gårdagen som t ex fixandet av valplådan till Hexan. )) Frågan är varför man håller på med detta trots allt besvär, den frågan kom från en person igår, med påståendet att jag beklagade mig för att få medömkan och medkänsla och undrade varför jag över huvud taget höll på med uppfödning när jag skrivit i bloggen att det var så mkt bekymmer och bara beklagade mig.Tja, varför??? Varför har man hund? Varför blir man hunduppfödare? Varför skaffar man barn? Varför har en del dyra bilintressen? Varför slet man själv med häst och hästägande och att jobba i stall och på ridskolor? Varför har man ett arbete som sliter livet ur en?  Svaret är kanske att det inte bara är dåligt. Det är väl ganska självklart att det är mkt jobb med barn, hundar, hästar och så mkt annat i livet, men de positiva sidorna är ju så många fler. Man älskar helt enkelt sina barn, sina djur och det jobb man gör, och dom man älskar kan man försaka allt för. Bekvämlighet, ekonomi, tid ja allting. Så självklart vill jag att ni som läser den här bloggen och som under perioder tycker att det blir en del klagomål, försöker se den lilla ironin och humorn bakom en del av inläggen. Mycket av det jag skriver om blir naturligtvis om allt som händer här på kenneln och jag skriver ofta ur någon av hundarnas synvinklar när de hittat på något.  Vilket direkt påminner mig om att Olympia tog med sig Gertrud på en icke av oss godkänd utflykt när jag satt på Strömsholm med Anetthe och Zaphira. Får se om jag hinner göra ett litet kåseri från Gertruds synvinkel.Önskar er alla en underbar dag. Man ser genast allting mer positivt när man är mätt och utvilad ;o))) 

~ av lifeofcarebears den februari 7, 2008.