Sent omsider

kommer äntligen en uppdatering på bloggen. Men det har varit otroligt mkt att göra sista månaden, i synnerhet med SNK’s hemsida och jobbet inom styrelsen. Men nu har dom flesta uppdateringarna och ändringarna gjorts, så att jag kan göra lite annat på dagarna också. Nu väntar vi ju mest på Olympias småpluttar, gräset (eller snarare maskrosodlingen) har vi hunnit klippa i helgen och jag är öm i hela kroppen och har ont och fullt med blåsor i händerna, Sandra också, som räfsade det mesta av gräset. Men det är ju mkt annat att göra också, plantera blommor, massor av målning på altanen bland annat, hundnäten skall flyttas och göras iordning så att Olympia kan vara ute på baksidan med småttingarna.

Lite förändringar kommer det att bli i vår hundflock framöver, de enda hundarna vi kommer att ha hemma är hanarna Sinner (självfallet Guldprinsen skall aldrig mer behöva flytta), och Bjarne (även kallad Arne-barnet eller bara Arne) samt tikarna Hexan, Olympia och Blondie. Sedan blir säkerligen någon valp från Olympia kvar och senare från Hexan, så det blir 7 hundar hemma allt som allt. Det känns ganska bra när jag äntligen kommit till ett beslut, även om jag helst inte skulle vilja flytta på en enda hund, så tror jag ändå att vissa hundar skulle trivas ännu mer i livet utan konkurrens om uppmärksamheten. Det var otroligt jobbigt att lämna ifrån sig både Joey, Montoya och Bulan som hon numera kallas, men idag känns det väldigt bra att veta att dom har underbara familjer som lägger all tid och energi på dem. Dom kunde inte ha fått det bättre, så man får bita ihop om känslorna och försöka klara av själva separationen som är det värsta.
Samtidigt får ju även jag mer tid och energi över för dom hundar som är hemma.

En del utställningar blir det ju under sommaren också. Och på tal om utställningar så debuterade Arne-Barnet i utställningsringarna i Larv i helgen och det med bravur. Han blev först BIR-valp, senare på eftermiddagen var han en av de tre valparna i grupp 2 som plockades ut för att tävla om BIS:et. Och helt otroligt, han blev BIS-2 på första utställningen, slagen bara av Jounis härliga Huskyvalp. Så nu hoppas vi att han inte blir för bakhög och urväxt så att vi kan fortsätta ställa honom som valp. Han är ju av väldigt bra storlek, med en helt härlig benstomme och kropp. Just nu något urväxt bak om man skall vara petig, men vinklarna var ju tillräckliga för både ras-domaren Cristian Jouanchicot, gruppdomaren Antonio Di Lorenzo och BIS-domaren Anita Whitmarsh. Det tackar vi för så hjärtligt och suger på den karamellen i några dagar till

Fler vårtecken

Syrenerna och träden är fulla med knoppar, solen strålar, fåglarna kvittrar, dikena svämmar över av tussilago och jag kan sitta på altanen och dricka te i linne. Igår såg vi årets första blåsippa, självfallet hade jag inte kameran med mig. Skulle ju iväg och handla och vågar inte lämna min älskade kamera i bilen (kameran är ju värd mer än bilen) när vi handlar och orkar inte släpa på den i affären. 

Men nu mitt i våren vad skall vi göra då, jo åka upp till Sundsvall för SNK’s årsmöte. Och i Sundsvall har vi hört är det full vinter. Kallt och massor av snö. För en gångs skull kommer jag att ha en våldsam hemlängtan till vårsolen på altanen med hundarna.

Mötet hoppas vi blir givande och utan alltför mkt krångel, vi är i alla fall en hel del vänner som träffas däruppe så vi kommer säkert att ha en trevlig helg med massor av skratt åtminstone.

Bifogar några bilder på våren idag

Och mer tjat om våren som är på väg

Sådana här bilder gör verkligen att vårkänslorna kommer igång          

Några bilder från besöket hos Anetthe

Tog en massa bilder hos Anetthe och imorgon skall jag berätta lite mer om besöket på ranchen Och lägga in många fler bilder förstås.  NU måste jag gå och sova några timmar, är helt slut efter all frisk luft

 

                  

Lade in några bilder till nu på morgonen. Klicka på bilderna för att se dem i större format

 

Anetthe har blivit ranchägare säger hon lite skämtsamt, vilket betyder – som ni kan se – att hon skaffat sig ett hus på landet med stall och ett stort garage som skall byggas om till hundhus (eller snarare ett mindre hundpensionat), fina små hagar och så ligger det mitt emellan skog och öppna fält, men fint var det, och en härlig bred och fin stig rakt ut i skogen att gå med hundarna.  Den stora grusade paddocken på baksidan, skall bli en stor rastgård där hundarna kan busa av sig, Hexan godkände den igår och tyckte den var härlig att rusa runt i  

Ny look…

igen  Jag ledsnade väldigt fort på den ljusa stilen innan. Men nu får det vara ett tag. Nu blir det inte tid att sitta vid datorn mer. Ryggen är okay och nu har vi massor att göra utomhus. Framför allt köra alla säckar till återbruket som dom lämnat kvar efter renoveringen.  Egentligen skall inte vi behöva ta det, men å andra sidan går det nog fortare att få bort det om vi gör det själva.

Sedan skall ju allt grus på framsidan köras bort och så skall vi ha på jord och så ny gräsmatta. Plantera växter skall vi göra också, bl a ett äpple och ett körsbärsträd på baksidan.  
Jag skall hinna jobba med hemsidan också när nu det skall bli av (på nätterna förmodligen).Bad av hundarna skall jag också hinna klämma in emellan allt annat.

Men på något sätt skall det väl gå.Nu skall jag gå ut med lite hundar och sedan ta hand om disk, tvätt och annat ”skoj”. Dammsugit har jag gjort på förmiddagen men det skulle behövas en omgång till igen. Hundhår överallt nu när de fäller vinterpälsen. 

Lilla Stockholm

Vi har haft en helt fantastisk helg på Lilla Stockholm. Först och främst var det skönt att vara sista rasen och slippa jäkta på morgonen som vanligt. Nu hade jag visserligen bara Hexan med mig, så jag var klar i väldigt god tid redan på fredagen. Kristina med make kom ju med Gertrud. Och så kom Maggan upp med Otto som jag skulle visa. Det började bra med Gertrud (visserligen ensam valp då den andra inte dök upp) som blev BIR-valp, men hon fick en helt strålande kritik och det gläder mig från domare som kan rasen.Senare i BIS-finalen blev det inga placeringar.  Den finska domaren som dömde ville inte ha några pälshundar alls, men jag var så glad över att Gertrud var så otroligt duktig, hon skötte sig exemplariskt, stod absolut stilla utan att flytta en fot. Sprang som om hon aldrig gjort annat än att vara på utställning.
Jag funderade ju på om det var så smart att anmäla henne till Lilla Stockholm av alla utställningar första gången hon skulle ut, men det gick långt över förväntan.Så var det dags för hanarna och jag skulle in med Otto. Maggan hade slitit långt innan vi skulle in i ringen med att dra ur all fällpäls som han envisas med att släppa just nu. Så vi var lite osäkra på hur resultatet skulle bli.  Maggan rent av kände innan hon åkte att vad skall jag dit och göra med en hund som släpper vartenda pälsstrå.  Men det är ju ofta sådana gånger det går bäst.Och resultatet blev att Otto slutade som bästa hane med CERT, CACIB och så blev han BIM.
Hexan blev bästa tik med CACIB och BIR och slutade ju som jag skrev i inlägget nedan som grupp 2:a där Diane Anderson dömde gruppen också.  Den här gången blev vi däremot slagna av Pernilla Sandströms pyreneer, förra gången i Tvååker med Diane som gruppdomare blev det Hexan som vann och pyrren blev 2:a. Men jag är jättenöjd med det. Hexans kritik var ju också lysande, första gången vi fått ”Hurra!” i en kritik
Citat: ”Mycket snygg representant för rasen. Strålande silhuett i stående som gående med mjuka linjer tvärs igenom. Björnhuvud. Hurra!!!”
Man kunde i och för sig önska sig mer detaljer i kritiken men det har vi ju fått tidigare. Diane frågade också om det var Hexan hon satte upp i gruppen i somras. Och menade att hon älskade hennes mjuka linjer och att hon inte har några överdrifter åt något håll. Massor av nya och gamla vänner träffar man också på utställningarna, och TUSEN, TUSEN TACK till alla valpköpare och vänner som ställer upp för oss. Tack för blommorna (Marianne) och till Kristina för den fantastiskt goda hemgjorda smörgåstårtan du hade gjort.Och inte minst för trevligt sällskap och support och gratulationer från alla andra, ingen nämnd och INGEN glömd. Det enda negativa var mitt ryggskott som började göra sig påmint innan jag skulle in i valpfinalen. När det var dags för gruppfinalen började det göra ordentligt ont, och dum som jag är bet jag bara ihop tänderna och sprang, och samtidigt får man anstränga sig till max för att inte halta eller visa något. Så efter gruppfinalen var det riktigt illa. Tack och lov för Kristina med make som var kvar och hjälpte till att få ut alla grejer på en vagn så jag slapp släpa mer än nödvändigt ut till bilen. Där först kom jag på att jag hade tabletter med mig, så jag petade i mig ett par innan hemresan. Men huvudsaken är att man är okay innan nästa utställning här på hemmaplan.
Vi ser fram emot att träffa er allihop på Rocklunda nästa gång.  

Nytt utseende

på bloggen  Känner att jag vill ha lite förändring, kanske är vårkänslorna som börjar yra runt. Jag håller på att ändra om hemsidan också, och det kan ju vara lämpligt att göra klart nu när jag inte kan göra så mkt på grund av min onda rygg. Tack och lov att Hexan bara blev grupp-2 igår. Jag hade aldrig fixat att springa i stora ringen idag. Isåfall hade jag fått bedöva mig med värktabletter i stora lass och förmodligen gjort skadan ännu värre.  Tack och lov är den skärande smärtan över så det är lättare, men det känns. Tur att Sandra kan hjälpa till med det tunga jobbet som att släpa tunga vattenhinkar flera ggr om dagen. Nej, jag skall inte gnälla, mellan vilopauserna till sängs har jag suttit i strålande solsken på altanen och bara njutit av våren, fågelkvitter, hundarna som leker.  Jätteskönt. Enda minuset är att det är lite kallt, 12- i natt. Så kallt var det i december, men sen har det inte varit några minusgrader att prata om. Igår när jag körde av på vår avfart, ja då började snön vräka ner så man knappt såg handen framför sig. Då hade solen gassat hela vägen från Stockholm, så man kan nog säga att vi har fått aprilvädret, redan nu i mars. Jag gillar när man känner de här kasten i vädret för då vet man absolut att snart, snart så är det SOMMAR. Nåja försommar i alla fall. Jag återkommer snart med en längre berättelse från vår dag i Stockholm.  

Gertrud

Igår var det med sorg i hjärtat vi sade adjö till Gertrud eller egentligen borde det vara ”På återseende”, för vi kommer ju att träffa henne relativt ofta ändå. Men det blir ändå fruktansvärt tomt härhemma utan henne. En virvelvind är hon, men faktiskt go och trevlig. Alla hundarna har varit ovanligt stillsamma idag, det verkar som om de också är lite påverkade av saknaden efter Gertrud. Om det verkligen är så eller om de känner att jag är mer dämpad och ledsen det skall jag låta vara osagt. Men vi har i alla fall märkt av en stor skillnad. Gertrud har flyttat hem till Kristina med familj och en hel flock med leonberger, och rapporterna därifrån idag känns väldigt lugnande. Gertrud har funnit sig fullkomligt väl tillrätta bland lejon och cocker spaniel, glad och trygg och lekfull.  Dessutom fick hon uppleva snö igen och det var nog väldigt uppskattat. Även om det är tomt och tyst härhemma utan Gertrud så känns det väldigt bra att veta att hon är glad och nöjd och hemmastadd i sin nya familj.Många nya historier om Gertrud och hennes nya flock kommer ni nog att få läsa om på bloggen Kristina, vi önskar er all lycka till i framtiden och i synnerhet på utställningen imorgon. Vi håller alla tummar och tår och tassar här. Hoppas verkligen att hon tar det bra, så hon får lite mjukträning inför Lilla Stockholm  Och tack för alla presenter, blommor mm, det är nästan för mycket, men jag är jätteglad över allting. Jag hoppas den jättefina orkide’n skall överleva någon vecka i alla fall.  Skratta nu inte alla ni andra som känner till vilket hårt och traumatiskt liv mina växter lever, den korta tid de får hos oss.  Jag skall verkligen kämpa för att rädda livet på den här jättefina blomman. Fast i mitt minne stiger helt plötsligt fram en minnesbild av en annan orkide som jag fick från den  styrelsen i den lokala hundklubben för lång och trogen tjänst. Oj, oj, ja det räcker väl med att säga att det är ett lite mer sorgesamt minne. Alltså hur det gick med orkiden, det var en sådan orkide som vem som helst skulle klara, den behövde knappt vatten eller omvårdnad alls.  Tyvärr så stämde inte beskrivningen med verkligheten. Nåväl jag är som sagt jätteglad för den nya orkiden med kruka och tulpanerna och pingstliljorna och det fina hundtäcket, och filten och allt annat smått och gott. Tack för trevligt sällskap hela kvällen också. 
Men jag har ju för 17 glömt att berätta att vi besiktade om ”Röda Faran” förra fredagen. Det var ju också en upplevelse, efter att jag hämtat bilen på bilverkstaden så upptäckte jag att det puttrade lite mer än vanligt om avgasröret. Jag sade till Johan hemma innan vi susade iväg till besiktningen: Du jag tror det är hål i avgasröret.  Och då sade Johan att: -Ja du får väl hoppas att dom inte hör det på besiktningen.Nervös var jag redan innan och det vart ju inte bättre av att Johan sade så där. Och sen var jag också förstås, exakt 15.25 knappar jag in bilnumret på skärmen på bilprovningen. Ombesiktning var till senast 15.30.Vi blir inkallade nästan genast, en äldre lite smågrinig karl fick vi också. Det första han kollade var bromsarna, ni vet dom kör upp bilen på de där rullarna. Handbromsen var okej nu. Han kör ner bilen från rullarna så det skumpar till lite och helt plötsligt rasslar det till under bilen.  Vad tror ni händer?? Jodå naturligtvis. Självklart rent av.  Avgasröret ramlar av, men hänger fortsatt kvar i upphängningen, resten släpar i backen. Ridå!!!!! Den pinsamma synen om hur vi fick in bilen i hallen tänker jag bespara er, eller snarare mig  En sur muttrande karl meckar och donar för att få bort den avbrutna delen av avgasröret.  Sandra och jag står lite försiktigt vid sidan av och försöker irritera så lite som möjligt. När han fått bort avgasröret försöker han öppna skuffen för att lägga in avgasrörsbiten där. Men den var låst, jag högg snabbt tag i avgasröret och slängde in den bak genom passagerardörren i baksätet. Inte för att vara hjälpsam utan för att undvika att han skulle upptäcka att luckan inte bara var låst utan i själva verket gått i baklås.  Konstigt nog gick alla fixade punkter igenom, jag stod lite frågande när jag skulle betala och undrade, -Så du säger inget om avgasröret alltså?  Nej då skrattade han, så dumma är vi inte på besiktningen.  Halleluja, Sandra och jag hoppar in i Röda Faran och susar därifrån med avskedsorden ringande i öronen. ”Se till att fixa det där avgasröret så fort som möjligt”.  Svettiga och något generade susade vi iväg och handlade hundmat mm. Förstår inte varför jag avskyr besiktningar? Gör ni?

Sixten

Jätteglada blir vi när vi får små rapporter från valpköpare. Här är det Gertruds bror Sixten med husse som skickat en hälsning och lite bilder. Sixten lär vara exemplarisk till skillnad från sin syster som även kallas för Gudrun efter stormen ni vet.  Se bara hur snällt Sixten går i koppel. Han och Gertrud är väldigt lika varann, åtminstone till utseendet, där syns det verkligen att dom är syskon. Här får ni se några av bilderna på fina Sixten. 

  


 

Byta bostad

Trodde aldrig jag skulle överväga det ens.  Men igår kom information och möjlighet att komma med åsikter till byggnadsnämnden här i Västerås.  Bygglov är sökt för två tomter med enplanshus i skogen bakom oss. Jag ringde upp byggnadsnämnden och det visar sig att det är Uppsala akademi (som äger marken) som lämnat in ansökan, vi kan lämna synpunkter på det, för eller emot. Men att de kommer att ta hänsyn till vår åsikt kunde hon inte lova. Jag blir så j-vla trött, här flyttar man ut på landet för att inte störa någon med hundarna och så skall man sitta inklämd som i ett villaområde i stan helt plötsligt. Och säkert med halvmetrar som springer runt och skriker överallt. Usch det där var en fördom, det är inte så att jag av princip tycker illa om barn, egentligen inte.  Men jag avskyr ouppfostrade skrikiga barn och det är mest sådana man ser numera. Det är ju föräldrarnas fel mer än barnens. Hur som helst, så var Johans reaktion direkt att aldrig, då flyttar vi, och jag känner likadant. Fast visst skall vi överklaga.  Men så var jag ute på hemnet och hittade världens mest perfekta ställe nere på Vara-slätten, jag föll som en fura.  Stället är som gjort för oss och hundarna, två våningar, en källare som är lika stor som vårt nuvarande hus, inrett med ljusa färger, klinker och stengolv. Nyrustat, badrum på alla tre våningarna som man kan dö för. Mer än 5000 kvm tomt, en nygrävd damm, vilket var det enda minuset.  Där kommer vi isåfall att få hämta krokodilen(Hexan) dagligen.  Och priset då trots allt som var gjort, dränering, nya ledningar, golvvärme, vattenburen värme, nytt kök, panel utvändigt bytt och nymålad, allt som kostar pengar och kräver mkt jobb är redan gjort under 2003-2007. Handikappanpassning får vi ju hjälp med, hissar och sådant. Och priset ligger under miljonen så vi får till och med pengar över om vi säljer och flyttar. Dessutom med en månadskostnad för boende och driftskostnad på ca 5000/månad.  Det är ju ingenting jämfört med nu. Och med ytor på 270-280 kvm känns det otroligt lockande.Det enda som behövs till att börja med är ett 1,80 stängsel runt hela tomten. Sedan kan man dela av och fixa allt eftersom. Ett annat plus är att man inte behöver grävskopa för att kunna gräva ner en stolpe i backen, som vi måste här där det bara är berg.Har verkligen hamnat i ett dilemma, jag älskar det här huset, men det är förstås både plus och minus.  Frågan är vilket ställe som har flest plus och minst minus. Jag skall åka ner och titta på det i alla fall. Men risken finns att jag bestämmer mig på stubinen.  Ett enda måste finns det. Och det är bredband, annars blir hela familjen galen. Fortsättning följer……….